duojagulflundell.blogg.se

Mörkret, dysterheten, oron för resultatet i det amerikanska valet, och det tunga arbetet bland insjuknade kollegor och elever i en otäck pandemi sög liksom musten ur mig. Jag hade bestämt mig för att skriva en reflektion om en låt från "Telegram" varje dag, men plötsligt hade jag ingen förmåga att ta till mig vare sig text eller musik från låtarna, och hade jag haft det hade jag ändå ingen förmåga att uttrycka mig i ord. Det kändes som om hela världen bara var en enda grå, dyster sörja.

Nu vågar man äntligen hoppas på att Trump drar svansen mellan benen och kliver bort från sin orimligt omfattande maktposition, och det är drygt en vecka kvar till midvintersolståndet, så det kommer äntligen att bli ljusare igen. (Den senaste veckan har Stockholm haft 0 soltimmar!).

Jag har fyra arbetsdagar kvar innen det blir ett jullov på lite drygt tre veckor. Gudarna ska veta att lovet är efterlängtat! 

Men nu har jag kommit i rätt sinnesstämning och lyssnar och känner, analyserar och reflekterar över musik igen.

Jag börjar med att dissekera "Fram mellan stenarna"

 

Det är lite indianstämning över låten. Man kan ana indianer som smyger fram och dansar suggestivt kring en lägereld. I mitt huvud ser jag framför mig hur skymningen har fallit och de dansande indianerna syns som svarta siluetter mot de glödande lågorna.

Och jag associerar även lite till Robin Hood med båge och pil, som tar från de rika och ger till de fattiga. 

Jag har lyssnat flera gånger och kan inte bestämma mig för om stämningen är positiv eller dyster. Jag vet inte om det handlar om vemod eller om det rentav handlar om kraft och styrka. Det är många naturlyriska liknelser, och det är vackert och lite spännande och sagoaktigt, men jag förstår inte budskapet i den här låten.