Ännu mer naturbetraktelser
"Så vacker sparvhökshona sitter på gamla
mattpiskarbågen, putsar sej, småfåglarna darrar av
skräck inne i buskagen
Ett hus är för fåglar och rävar och annat därute
nog inte mycket mer än en slags formation i naturen
Kliver en mänska ut ur formationen
då blir det flykt åt alla håll"
Ja, visst är det lite retfullt att hur stor djurvän man än är så blir man ändå alltid bara en betraktare. Det är svårt att smälta in och vara en del av naturen. Vissa djur kan lite nådigt bli mer eller mindre orädda, oskygga och nästan tama, men det behövs inte mycket för att den sköra relationen ska brista. En oförsiktig rörelse, ett oväntat ljud eller lite för grälla färger på kläder kan krossa en spirande vänskap på bråkdelen av en sekund.
Och man blir ju så hänförd om man får ett ögonblick av närkontakt.
Jag hade en mycket speciell naturupplevelse för några år sen. Min sambo och jag åkte till Tyresta nationalpark för att strosa runt. Det var en varm och solig dag, men när man kommer in i den gamla orörda urskogen är det som att gå in i en skuggig sal, med enorma träd runt omkring. De knotiga träden ser ut att bära på urgamla historier, så man skulle inte bli förvånad om de plötsligt skulle börja prata med raspiga röster. Man förvandlas mentalt till ett barn som går in i en sagoskog.
Vi kom in i en stor "sal" mitt i skogen, där trädkronorna silade bort det mesta av solen så man vandrade runt i en märklig halvdager trots att solen sken starkt utanför. Drygt hundra meter bort var det som en liten lövad dörr som ledde till ljuset igen. Där såg jag en stor, svart fjäril komma flygande. En av de största fjärilar jag har sett i vilt tillstånd i Sverige. Jag fick ett infall och sträckte ut min hand mot fjärilen. Min sambo och jag stod alldeles tysta och betraktade den svarta fjärilen som kom flygande på ett lite fladdrigt sätt.
När den närmade sig oss, tog den en sväng runt oss, och slog sig sedan ner på min utsträckta hand. Där stod jag och vågade nästan inte andas. Det kändes alldeles magiskt att ha den svarta fjärilen vilande på min hand, och jag kunde till min stora förvåning konstatera att en fjäril kunde kännas tung, jag kände tydligt tyngden av den (och jag hade föreställt mig att den skulle vara liksom viktlös) och dessutom var den lilla fjärilskroppen alldeles kall.
När den hade hämtat nya krafter lyfte den och flög vidare, och vi vågade andas igen.
