Lite tankar om tillstukade barn
Jag tänkte lite mer på det där med hur viktigt det är med rättvist och förståndigt bemötande av barn. En klumpig kommentar kan orsaka stor sorg som ligger kvar och gnager hela livet. Barn känner sig misslyckade och kopplar ihop sina personligheter och förmågor med resultaten på enstaka arbeten, eller ett betyg som har dalat (eller aldrig någonsin varit på högre nivåer). I stället för att lita på att de kan lyckas om de får lite hjälp på traven känner de sig bedömda, dömda och obegåvade.
Det allra värsta är när barn som befinner sig mitt i skilsmässor, familjebekymmer eller annat som ställer till tillvaron för dem, känner sig alldeles ensamma och upplever att de inte har någon att prata med, ingen som förklarar något för dem, ingen som tröstar och peppar, och ingen som tar strid för dem. Det finns så många barn som är så ledsna, så att man som lärare ibland blir alldeles knäckt. De ledsna barnen är dessutom extra sårbara för den råa jargongen, som tyvärr har blivit allt vanligare i vårt samhälle, så de barnen känner sig utfrysta och mobbade vid situationer där barn som befinner sig i en annan hack-kycklingnivå i stort sett kan skratta bort det hela.
Just nu när jag ändå har gjort en avvikelse i mina reflektioner av Lundells texter, låtar och sommarprat kan jag lika gärna fortsätta.
Jag har hunnit jobba ganska många år som lärare. Jag har kunnat notera hur olika trender och förändringar påverkar tillvaron för barnen i skolan. Rent allmänt har attityden till staten, polisen, präster och skolan som institution förändrats under årens lopp. Det har blivit mindre repsekt, på gott och ont. Det var väl ingen som gillade det gamla krypandet för myndigheter och "överhet", men jag tycker inte att det borde slå över åt andra hållet och bli oförskämt och ohövligt i så många sammanhang.
För några år sen började mina kollegor och jag notera att vi hade fått ett mönster i när elever kom och var ledsna över elaka kommentarer eller "ret". Det var alltid samma veckodag som det blev extra många ledsna ungar. Till slut insåg vi att mobbningen ökade dagen efter att veckans "Parlament" hade sänts på tv. Vi vuxna som såg programmet kunde ju skratta åt de giftiga sarkasmerna och bitande förolämpningarna som de skickade ut mot motståndarlaget, väl medvetna om att det var så spelet skulle gå till. Men barnen matades med att de mycket populära, välbetalda, välkända komikerna fick fler skratt och applåder och högre poäng ju elakare de lyckades vara. Att vara elak blev alltså något att sträva efter, för det var uppenbarligen ett framgångskoncept.
Efter det har jag ofta tänkt på att hövlighet och hänsyn försvinner mer och mer, och ersätts med spydigheter och oförskämdheter.
Jag blev bara tvungen att få det här på pränt.
Det kändes viktigt eftersom jag har min mentala ryggsäck fylld av ungar som har behövt en kram, kraftiga åtgärder mot mobbare, åtgärder för att förbättra situationen hemma, eller återkommande samtal där de har vetat att man bryr sig om och lyssnar, men aldrig skulle röja förtroenden man får.
