Om Gud
"Såg en nunna bli intervjuad på tv i eftermiddags, bara
nåt jag kom förbi. Hon sa att Gud har lagt längtan i oss.
Det var vackert, fromt, kristet. En oro, skulle jag säja,
en ofullständighet, det som alltid saknas. Gud vare med
dom som kan få hjälp av 'gud' med det. Jag tror hårt bara
på Viljan, det är vad Guden stoppade i oss och allt annat
levande på den här Jorden. Allt går bara ut på att föröka
oss. Allt. Och lika är det för allt annat levande. Gåtan
är och förblir. Svar finns inte i yttre rymden. Ingenstans
finns svaret."
Fint. Visst är det något vackert över nunnor och deras fullständiga tillit till Gud. Den där fromheten som verkar göra att nunnor går runt som harmoniska, leende, vänliga människor med den innerliga tanken att Gud är meningen med allt.
Jag är så extremt naturvetenskaplig och icke-religiös att jag inte ens kan känna ett uns av religiös övertygelse. Jag har vänner som är djupt troende, och jag kan ibland bli avundsjuk hur deras djupa tro hjälper dem att uthärda kriser, skräck och jobbiga problem. De litar fullständigt på att himmelska makter finns där för att hjälpa dem. När allt i livet känns jobbigt tycker jag att man känner en avgrundsdjup sorg och vetskapen att man är tvungen att lösa det. Alldeles själv. Det finns ingen annan som kommer att lösa problemen. Ingen människa och ingen himmelsk fader.
Sen kan jag väl tycka att det finns en skenhelighet hos de människor som påstår sig vara djupt troende och samtidigt använder sig av religionen för egen vinning. Katoliker som kan synda hejdlöst, och genom att bikta sig bli förlåtna och själsligt rena som nyfödda barn. Eller sjuka och ondskefulla sekter och rörelser som tolkar sina skrifter som de vill så att deras krig och barbari kan förklaras med att de följer sina heliga skrifter.
Äckliga pedofilpräster som förgriper sig på barn och sedan försöker komma undan genom att vara heliga män. Som om de är skyddade från de jordiska lagarna för att de glider omkring i kyrkorummen.
Missionärer som har varit välmenande och försökt omvända människor med annan tro till kristendomen, och där resultaten inte alltid har blivit så lyckade.
I min släkt har vi misstro mot skenhelig religion, rinnande i blodet. Min farfar föddes i Småland. Hans pappa var en predikant, som vandrade runt och förkunnade Guds ord. Han blev alltid väl mottagen på stora gårdar och hos fina herrskap, där han blev bjuden på fina måltider och fick sova i tjusiga sovrum. Hans familj därhemma hade det mycket knapert. När min farfar var sju år dog hans mamma. Då fortsatte hans pappa sitt glidande liv och tog inget ansvar för sina egna barn, så DE BLEV SÅLDA PÅ FATTIGMANSAUKTION! Min farfars farmor var den som bjöd lägst, så hon fick ta hand om barnen, och de slapp hamna som oavlönade pigor och drängar. Den bitterheten mot falskheten i religionen gjorde min farfar till en glödande motståndare till allt religiöst i hela sitt liv. Han fick givetvis en högtidlig, borgerlig begravning, något annat vore helt otänkbart.
Men hur som helst. Fromma nunnor är lätta att tycka om.
