Stockholm en hård stad?
"Det är ändå märkligt med hårdheten i den här stan. Mycket
har förändrats sen jag bodde här som främst ung, som barn
också, men jag minns inte mycket av det. Men den här hård-
heten, den har inte förändrats. Det har troligen blivit
hårdare isåfall, pga pengarna, stressen, jakten, men det
är en hård liten stad-djävel som jag brukar säja, men
vacker, men i jämförelse med andra städer i Sverige är den
ojämförligt hårdast och råast."
Kanske är det så. Jag tycker väl att samhället i stort har hårdnat. Folk visar inte hänsyn till varandra, tränger sig före, ber inte om ursäkt om man stöter till någon, håller inte upp dörrar, frågar inte om man kan hjälpa till med barnvagnar eller en
stöttande arm till en bräcklig gammal kropp.
När jag var barn hade jag mormor på Högbergsgatan, samtidigt som jag själv bodde i Nynäshamn. Då åkte jag ofta med pendeltåget för att hälsa på henne, och vi gick och handlade eller gick och tittade på parkteater i Vita bergen, eller satt bara på takterassen
på hennes hus och fikade och tittade ut över alla järnvägsrälsen som då fanns på den jättelika bangården, som idag är stora kvarter med mångmiljonlägenheter. Jag kunde åka ensam till henne redan när jag var i tioårsåldern, för det var bara en kort
promenad från södra station (dåvarande södra station som var ett litet trähus) och det fanns inget att vara speciellt rädd för. Det satt ganska många "fullgubbar" i portuppgångar och på parkbänkar, men de var ganska oförargliga, bara sorgligt berusade.
Idag skulle jag aldrig låta en tioåring åka ensam från Nynäshamn och gå runt i Stockholm. Jag vet inte vad som har gjort det så otänkbart. Fullgubbar finns det kanske fortfarande, men de känns inte som något hot. Är det alla människor som stänger av all
sin empati som har gjort samhället så farligt? Är det att man inte kan lita på att folk ställer upp om man blir angripen?
Jag åkte tunnelbana tillsammans med en av mina döttrar för ett antal år sedan. Det var alldeles fullt med folk på tunnelbanan. Plötsligt lade jag märke till en vit, medelålders, berusad man som böjde sig mot en ung flicka med huvudet täckt av en hijab.
Han väste en massa otäcka elakheter och snuskigheter till henne. Hon var förmodligen van vid vidriga angrepp, för hon stod utan att ändra en min och låtsades inte höra vad han sa.
Jag blev så upprörd att jag trängde mig fram till honom och körde min armbåde i ryggen på honom och sa så högt jag kunde:
-Sluta besvära flickan! Låt henne vara ifred!
Då vände sig äckelgubben mot mig och började skrika och veva. Ingen annan i vagnen gjorde minsta ansats att hjälpa mig. När vi kom fram till Gullmarsplan tog jag tag i min dotter och så klev vi snabbt av tunnelbanan. Äckelgubben följde efter oss ut på
perrongen. Tåget stod kvar en liten stund - möjligen för att bedöma om det var något allvarligt som hände, men sedan åkte tåget vidare med hundratals nyfikan ögon riktade mot dramat på perrongen. Gubben började skrika åt mig och försökte slå mig.
Jag höll honom ifrån mig genom att hålla mina händer mot hans bröstkorg och så dansade jag undan från hans sparkar och slag (och spottande), så hans berusade vevande armar lyckades inte träffa mig.
Ingen på tåget ingrep. Ingen på perrongen ingrep.
Min dotter sprang upp till spärren för att få hjälp. Där sa de tydligen "Ojdå" och tittade på sin övervakningskamera.
Min dotter sprang ner till mig igen, men hon var bara ett barn och kunde inte göra så mycket mer än att skrika åt mannen.
Från andra hållet kom hjälpen. En invandrartjej i ca 20-årsåldern kom och stöttade mig, och till slut gav mannen upp. Fortfarande var det ingen annan på perrongen som visade minsta ansats att hjälpa till.
Så det är nog sant. Det är en hård stad. Man hjälper inte varandra. Man bryr sig inte om varandra. Folk kan sitta och tigga, folk kan ligga och dö och folk kan bli misshandlade utan att människor reagerar.
Men förutom den lilla detaljen är det en stad att älska.
