duojagulflundell.blogg.se

Jag blev berörd av det sorgsna tonfallet och allvaret i betraktelserna om hur vi människor beter oss mot varandra och med världen runt omkring oss.

Jag började nästan böla över det vidriga tilltaget av läraren som ångrade den godkända muntliga examen och tvingade tre elever att gå ut bakvägen. Så svinigt, och så rättslöst samhället har varit och fortfarande på många sätt är. Jag föreställer mig omedelbart att ingen av de tre eleverna tillhörde någon familj som kunde prassla med sedelbuntar i alla sammanhang. 

Jag är lärare, och jag har i yrket mött föräldrar som tjänar stora pengar eller har inflytelserika positioner. Jag har mer än en gång mött deras krav på att barnen ska ha ett högre betyg, och de har alltid blivit lika förvånade när jag har sagt att det bara är möjligt om deras barn gör ett bättre jobb. De har svårt att fatta att de inte kan hota eller muta sig till önskade betygsnivåer.

Men så var det nog inte för Lundell. Han hade med största sannolikhet tillräckliga kunskaper, men var kanske ifrågasättande och "jobbig", och då kunde lärare straffa honom genom att utnyttja sin makt. På fel sätt.

Och jag kände mig så lätt om hjärtat när UL pratade om hur ett rättvist samhälle ska vara. Att han har hållit fast vid sina ideal och inte tappar stinget. Att han fortfarande tror på ett samhälle som tar hand om sina svaga. Att han vågar ta ställning för socialdemokratiska ideal (även om den politiken just nu känns långt borta i alla tvärpolitiska kompromisser och köpslående) där ingen behöver vara rädd för att bli utan mat för dagen.

Så fint också att bära med sig sin egen historia och låta den prägla identiteten.

Det var ett mycket fint sommarprat som inte blundade för att det är vår livsstil som orsakar de stora katastroferna, men där jävlaranamma och framtidstro gjorde allt till en märklig blandning av vemod och hopp.