Vidrig kvinna
"I Texas bor en kvinna som heter Tess Thompson Talley
Hon jobbar på en kullagerfabrik
Hennes hobby är att åka lite hit och dit i världen
och skjuta sällsynta djur
En svart giraff till exempel
Hon skjuter så in i helvete
Och poserar vid bytena
Hon hatas och blir dödshotad, med rätta kanske man
inte ska säja, det är absolut inte okej att dödshota
men fan vilken oattraktiv kvinna
eller ska vi säja människa?
Hon gör pistolhölster och kuddar av giraffen
Hon är oerhört stolt över att vara jägare, oerhört
stolt över skjutande och dödande
Hon är oerhört dum i huvudet hela hon, en skam för oss alla
Vi, utrotarna
Jag undrar hur många troféjägare det finns i Sverige?
Det är väl inte bara Jan Guillou?
Som lägger upp pengarna för att få skjuta
odlade lejon till exempel?
Som aldrig kan få nog av kicken att döda
Det måste finnas ett namn på sjukdomen
Skjutdomen
Denna texasbrud anser att hon gör nytta, stor, genom
sitt världsomspännande dräpande av sällsynta djur
Håller stammarna på rätt nivå, tycker hon
Giraffer minskar drastiskt i antal
Verkar som om djur i allmänhet, utom råttor och kaniner
gör det
Namnet på sjukdomen är helt enkelt Människa
Homo sapiens
Man äcklas
USA är fullt av skjutglad idioter
men dom finns överallt, men i synnerhet i USA"
Ja det där är verkligen äckligt! Troféjakt är ett vidrigt påfund. Det är osmakligt med arrangerade jakter i hägn där prominenta personer får komma på överklassjakter där de garanterat kommer att få ett byte i ett hägn där djuren saknar flyktmöjlighet. Det spelar ingen roll om det är ganska stora hägn. Det är i alla fall inte förutsättningar för djuren att fly från faran. Och sen ska det poseras med det fällda bytet, och antingen betalas stora pengar för den smaklösa jaktupplevelsen, eller så är det någon sorts mutjakt där annat kapital eller förmåner fördelas på de chanslösa djurens bekostnad.
Sen föreställer jag mig i djupet av min svarta själ hur jaktsällskapet förnöjt smörjer kråset på något närbeläget slott. Inte genom att ta vara på det fällda bytet, utan det är lyxmiddagar där det ska skrytas över jaktlycka och den genuina känslan av "naturupplevelse".
För ett par år sedan gick varghysterin på högvarv i Värmland, där vi har vår stuga. Vi hörde på lokalradion hur jaktsällskapen samlades för att fälla alla de lovliga vargarna som så fräckt strövade omkring i skogarna. Det gick rykten om hundar som blivit tagna av vargar, och någonstans såg jag en otäck bild föreställande en totalsargad hund. Efter faktagranskning visade det sig att det var en gammal bild, och att den inte ens var fotograferad i Sverige.
I radioreportaget kunde man höra hur jaktsällskapen förberedde sig och lade upp strategier. Många av jägarna hade snabbt tagit ledigt från sina arbeten för att hämat bössan i förhoppning att få avrätta en varg.
Plötsligt kom budskapet att jakten avbröts. Det tunna snötäcket som skulle avslöja vargens spår hade smält av det milda vädret, och det gick inte längre att spåra vargen.
Jag kan inte hjälpa att jag satt och skrattade åt det hela.
Jag är inte principiellt emot jakt. Tycker att det finns befogad och ansvarsfull jakt, men den blir tyvärr allmer sällsynt.
Det är trist när jakt blir ett tillfälle att stärka egon eller höja pulsen eller skrytfaktorn.
