Vardagar 5
Jag sträckläste Vardagar, Vardagar 2 och väntade med spänning tills Vardagar 3 skulle komma ut. Jag hade bokat den till min närmaste bokhandel för att jag verkligen skulle få den på utgivningsdagen, och när jag kom hem med den sträckläste jag även den. Jag hade en liten bunt post-it.lappar bredvid mig när jag läste, så att jag skulle kunna markera extra läsvärda eller tänkvärda avsnitt.
Det var väldigt givande att läsa texter som berörde och gav bilder i huvudet. Jag kunde se framför mig hur fåglarna levde sitt liv i trädgården, och jag kunde uppleva hur det kändes att vandra vid Stenshuvud och känna vinden från havet.
Det var läsning som kändes fin.
När Vardagar 4 och 5 skulle släppas bokade jag in även dem hos min närmaste bokhandel. De är väldigt roade av mitt stora läsintresse och kommer ofta med bra förslag på böcker och författare när jag letar presenter. De tyckte att det var roligt att jag köpte de två tegelstenstjocka böckerna samtidigt, för de gissade att det skulla ta lång tid att läsa.
Jag började genast läsa Vardagar 4, med samma roliga reflektioner och väckta tankar som i de föregående. Jag kunde upptäcka att jag satt och log igenkännade åt vissa avsnitt som handlade om natur, musik, vardagsupplevelser eller händelser i omvärlden både nära och väldigt långt borta. Det fanns avsnitt som gav information som väckte mitt intresse så att jag sökte efter mer fakta för att få veta mer.
Det var lätt att läsa, och det flöt på så att jag hann läsa väldigt mycket varje kväll innan jag somnade.
Eftersom boken var tjock klämde jag in ett par andra böcker när den var slut, för att få variation av stil och innehåll. Jag tror att jag klämde in ett par deckare och någon gammal nobelpristagare.
Sedan var jag sugen på att börja läsa Vardagar 5. Jag började läsa lite, men märkte att jag tappade fokus, så tankarna flög iväg på annat ganska snart, så jag läst, men tog inte in texten. Jag försökte göra min läsning mer fokuserad genom att använda post-it-lappar igen, men det där flytet infann sig inte. Jag saknade den där känslan av att kunna höra fågelkvittret, känna brisen från havet och uppleva glädje och frustration från vardagens alla händelser.
Jag började fundera på varför den här boken inte engagerade lika mycket. Vad var skillnaden? Det handlade om i stort sett samma saker, men det var som om den var skriven mest för att det var planerat så. Den saknade den där innerliga själen, där Lundell med mästerliga formuleringar lyckas förmedla både glädje, sorg, ilska, vemod och ensamhet. Det var ju bokens själ som gav det härliga flytet! Den här boken var mer som en produkt.
Jag har läst ut hela boken. Jag ville verkligen ta mig igenom den, men jag la ifrån mig den i veckor, kanske ett par månader, och sen läste jag, men utan att sjunka med i orden och handlingen.
Om det kommer en Vardagar 6 kommer jag inte att läsa den. Jag vill spara känslan av att kunna läsa en text som får min hjärna att sjunka in och vara med i handlingen. Jag vill känna att boken är en vän som samtalar med mig.
Det är absolut inte en dålig bok. Den har fortfarande en berättarröst som kan vandra mellan fåglar i trädgården, till problem med bilen, till praktiska bestyr med allt möjligt och till funderingar om kärlek och sorg, och det är samma personliga flyt som vanligt.
Men det är en bok. Det är inte någon som har lånat ut sina iakttagelser och sin själ längre.
