Män som samtalar
Igår kväll läste jag bland annat om Ulf Lundells funderingar kring hur män samtalar med varandra:
När jag pratar med musiker
på rep
i kreativ process
då funkar prat, tal
Det är ju män
Vi måste givetvis skämta oss framåt
men eftersom alla vet att det finns
allvar och professionalism och gemensamt
framåtskridande som självklarheter
i bakgrunden
så är det pratet jag
värderar högst
Jag inbillar mej
alltså inbillar mej
att kvinnor har lättare för att
prata med varann
Det funkar
jag inbillar mej
helt enkelt bättre än mellan män
Vi har det svårare
Man kan undra varför
Kanske funkar det bättre hos naturfolk
Kanske är det västerländskt
Vem vet
Män kan bara prata med varann
och röna framgång med pratandet
om nånting ska
konstrueras
eller
om samma män
är fulla som fan
Det här var en verkligt intressant fundering. Kanske stämmer det att kvinnor traditionellt sett har haft det lättare att samtala med varandra. Kvinnor kan ganska snabbt öppna sig för varandra och prata om både roliga, jobbiga och känsliga saker. Kvinnor kan vara förtroliga utan att vara rädda för att bli hånade eller bortgjorda. Självklart finns det flickor och kvinnor som har svikit förtroenden och har skadat och sårat med prat bakom ryggen, utlämnande av förtroenden eller beteenden som gränsar till kriminellt förtal.
Men oftast tror jag att kvinnor är oerhört lojala mot varandra, och är beredda att stötta och försvara.
Män kan också ha turen att få genuint goda relationer, men jag tror inte alltid att det har varit självklart. Det är mycket bufflighet och "hö-hö-kultur" som förbjuder känslosamhet och tårar hos män.
Men jag upptäcker till min stora glädje att de senaste årens intensiva genusprat har lett till att barn och ungdomar nu har en större frihet att få vara som de vill och definiera sig på ett sätt som känns rätt för dem. Barn och ungdomar har en större tolerans för mångfald och integritet, och det råder en större frihet på många sätt. Ungdomar tar strid för att få klä sig, uttrycka sig och benämna sig på sitt eget sätt. Gråt och skratt och ilska är tillåtet utan att kopplas till kön. Det är ingen skam för en pojke att bli ledsen och gråta.
Det kanske innebär en stor befrielse för mansrollen. Männen i framtiden kanske kommer att ha lättare att prata med varandra?
