Tankar om ensamhet och flugor
Den fortsatta läsningen av Lundell ger mersmak. Jag gillar verkligen språket, flytet och blandningen av vemod och lite bitter humor.
Jag kan se måsarna och svartfåglarna framför mig, förstår precis hur de bråkar lite med varandra när hela nejden andas höstkänning.
Dagens bästa strof var detta:
Tyst är huset
Idag i fåtöljen klängde en fluga på mej
och jag tänkte: ska jag vara glad för
sällskapet
eller ska jag slå ihjäl den?
Jag både rös och skrattade högt när jag läste det. Så fint beskrivet hur man kan vara fylld av motstridiga känslor, så att man irriteras av en fluga som kommer och stör, samtidigt som den just då är det enda sällskap man har.
Så fint.
En värmländsk fluga får illustrera flugtankarna.
