Måste ge Ulf Lundell en ärlig chans
Jag tror att jag är orättvis mot Ulf Lundell. Jag har haft en lite diffust negativ attityd mot honom utan att egentligen kunna sätta fingret på varför. Det är så lätt att haka på attityder som florerar i olika media, utan att egentligen skapa en egen uppfattning på ett schysst sätt. Jag har rannsakat mig själv och har kommit fram till att jag på ett fult sätt, utan någon som helst källkritik, har bestämt mig för att han är en butter och tjurig typ som uttrycker sig plumpt om kvinnor.
Det stämmer inte överens med min moraliska kompass, som alltid propagerar för att man ska ha ett sakligt underlag innan man skapar sig en uppfattning om människor.
När jag var tonåring kom "Jack" som en stor skräll. Alla pratade om den, alla skulle läsa den. Så fort jag fick tag ett exemplar kastade jag mig över den och läste den. Jag läser snabbt, och tog mig igenom boken på några dagar. Det var en märklig bok, uppdelad i tre delar, där varje del var väldigt olika de andra. Både språk, stil och tempo var väldigt olika i de tre delarna. Boken var märklig, men jag tyckte om den. Jag tyckte till och med väldigt mycket om den.
Sen började vi lyssna på musiken. Jag tyckte många låtar var bra, men jag blir alltid så irriterad på artister som sjunger på ett sätt så att det är svårt att höra texten, så jag tappade intresset för många av låtarna.
Nu kommer vi till det där märkliga att jag bara hakade på påståendena att han var bufflig. Vad visste jag om det? Han hade varit vass i tonen i några sammanhang, och då blev det liksom en sanning att han var grinig och tjurig.
Lite senare i livet var det någonstans i livets berg-och dalbana som Ulf Lundell kunde kopplas ihop med en stor sorg i mitt liv. Och då ville jag inte alls lyssna på hans låtar. Då blev jag ledsen och fick ont i magen när jag lyssnade på honom.
Jag råkade närapå krocka med honom i ett parkeringshus i Stockholm i just den vevan, och där såg han lite sur ut, tyckte jag, och därmed hade jag bevis för att han var tjurig. Ett antagande på så lösa boliner skulle jag aldrig ha godtagit av någon annan!
Just när den där berg-och dalbanan i livet var på väg ner i en skranglig vagn skickade en god vän en tröstlåt till mig, med uppmaningen att jag måste lyssna "fast det var Lundell".
Låten jag skulle lyssna på var "Jolly Roger"
Förskräckligt vacker, nästan plågsamt sorglig. Och just vid den tiden i mitt liv var det som att sticka kniven i ryggen. Men låten är bra, fruktansvärt bra! (Och man hör ju texten klockrent)
Nu har jag bestämt mig för att inte fastna gamla negativa tankar, utan jag ska ge Ulf Lundell en hederlig chans. På mitt nattduksbord ligger "Vardagar", och jag har bestämt mig för att läsa den, och samtidigt skriva en läslogg för att känna efter om min attityd kommer att förändras.
Förlåt mig för min tjurighet Ulf!
