Imma på spegeln
Just nu sitter jag på ett fik i hörnet av Götgatan- Högbergsgatan med en kopp kaffe och min dator på ett bord framför mig. Jag sitter och spanar på människor som kommer och gär, och vad som händer på Högbergsgatan utanför fönstret. Det är ett evighetslångt projekt med en fasadrenovering tvärs över gatan, så halva gatan är avspärrad med en stor byggnadsställning med ett sinnrikt system av järnstolpar, gångbroar, stegar och lite fladdrande, skyddande tygsjok. Det har sett ut på det här sättet väldigt länge. Det märkliga är att jag aldrig har sett någon person faktiskt utföra något arbete där. Det brukar ju vara hutlöst dyrt att hyra byggnadsställningar, och det kan ju knappast vara en rolig situation för butiken och restaurangen som lever sitt liv där innanför stolparna, så jag förstår inte varför man inte drar igång högsta växeln och ser till att bli färdiga med renoveringsarbetet. Det är ett väldigt vackert hus, med vacker tegelfasad med många vackra murdetaljer, och fina utsmyckningar av svart smidesjärn, så jag förstår att det är värt att renovera och bevara. Men varför låta det ta så lång tid?
På den halva gatubredden som finns kvar att köra på är det en ständig ström av personbilar, postbilar, matleveranser och polisbilar.
I den miljön sitter jag och analyserar "Imma på spegeln". Det är en skön låt att lyssna på. Takten är en sorts långsam tango-ballad, med en skön trumma som leder framåt, och slingor av stråkar och gitarrer. En kort stund känns det som en flirt åt spansk flamenco, och en annan stund är det lite romsk flirt. Det är musik som är lugn men aldrig känns tråkig. Texten är en berättelse. Jag tycker mycket om strofen:
Du stannar och vrids
Till en krum gammal vrestall
Som står där bara
För ståendets skull
Till en krum gammal vrestall
Som står där bara
För ståendets skull
Det är så suveränt formulerat. Jag får en klockren bild i huvudet av vad han menar. Jag tycker om den vemodiga och lite bittra tonen i texten. Livet är inte speciellt enkelt just nu. Det är nog många som funderar mycket över både nära och kära, samhälle och framtid när vi ständigt sköljs över av katastrofnyheter och elände.
Liten värmländsk sjö mitt i skogen högt uppe på ett av de höga, vackra bergen som gör att man nästan känner att man är i fjällen eller i ett alplandskap. Här kan man både andas ut och andas in och ladda energi och frid i själen.
Där står en man
Gnuggar sina ögon
Sliter sitt hår
Försöker komma igång
Blaskar på vatten
Borstar sin tand
Tandborsten skorrar
Han försöker med en sång
Slogs aldrig med nävar
Längtade sej blå
Hade fel om det mesta
Så blev han till, där kan han stå
Imma på spegeln
Ingenting ser han
Pansar och rustningar
Nu faller dom av
Han torkar och torkar
Men ingenting ser han
Gå ut, ner till skogen
Nu när luften blitt tung och kvav
Du är på andra sidan av allt nu
Vad annars, min vän?
Inte en käft här som inte är
Förvirrad och bränd
Stå på dej, rå och het
Med ditt vilda frihetshumör
Det där som susar och viskar
Det är blodet du hör
En trasig gitarr
Står lutad mot ett hörn
Hände i vintras
När allt gick omkull
Du stannar och vrids
Till en krum gammal vrestall
Som står där bara
För ståendets skull
Hjärtat kan flimra
Cancern är fruktad
Dom unga är galna
Och det är du med
Vi är ensamma här
Guden släppte taget
Han gjorde ett misstag
Och Guden blev arg och vred
Om det finns andra Gudar
än den trista monoliten
Som lämnat oss övergivna
Med djungelns lag
Lägg mitt kort, min nyckel
I dom Gudarnas skålar och riter
Kanske möter jag dom
En vacker dag
Imma på spegeln
Långt bort, långt bortom molnen
Rostiga rustningar på en riddares grav
Du torkar och torkar
Men ingenting ser du
Gå ut, ner till skogen
Gå ner till ditt hav
När du kvävs av frågorna
Gå ner dit och känn
Hur livet kan levas
Med minnena, bekymren
Inte en käft här som inte är
Luttrad och bränd
Gnuggar sina ögon
Sliter sitt hår
Försöker komma igång
Blaskar på vatten
Borstar sin tand
Tandborsten skorrar
Han försöker med en sång
Slogs aldrig med nävar
Längtade sej blå
Hade fel om det mesta
Så blev han till, där kan han stå
Imma på spegeln
Ingenting ser han
Pansar och rustningar
Nu faller dom av
Han torkar och torkar
Men ingenting ser han
Gå ut, ner till skogen
Nu när luften blitt tung och kvav
Du är på andra sidan av allt nu
Vad annars, min vän?
Inte en käft här som inte är
Förvirrad och bränd
Stå på dej, rå och het
Med ditt vilda frihetshumör
Det där som susar och viskar
Det är blodet du hör
En trasig gitarr
Står lutad mot ett hörn
Hände i vintras
När allt gick omkull
Du stannar och vrids
Till en krum gammal vrestall
Som står där bara
För ståendets skull
Hjärtat kan flimra
Cancern är fruktad
Dom unga är galna
Och det är du med
Vi är ensamma här
Guden släppte taget
Han gjorde ett misstag
Och Guden blev arg och vred
Om det finns andra Gudar
än den trista monoliten
Som lämnat oss övergivna
Med djungelns lag
Lägg mitt kort, min nyckel
I dom Gudarnas skålar och riter
Kanske möter jag dom
En vacker dag
Imma på spegeln
Långt bort, långt bortom molnen
Rostiga rustningar på en riddares grav
Du torkar och torkar
Men ingenting ser du
Gå ut, ner till skogen
Gå ner till ditt hav
När du kvävs av frågorna
Gå ner dit och känn
Hur livet kan levas
Med minnena, bekymren
Inte en käft här som inte är
Luttrad och bränd
