Vardagar 6
Nu har jag läst 438 sidor. Jag gillar fortfarande att läsa Vardagar.
I början av boken finns en väldigt träffsäker beskrivning av Slussen:
"Gick ut. Kyligt, mest om svängande armar. Slussen är bara tok och kaos. Gick uppför Katarinavägen. Stök där också. Förvirrade fotgängare, slirande slalomåkande cyklister. Dom två sortens trafikanter funkar illa ihop. Som på Götgatan, backen upp, backen ner, Slussen till Medborgarplatsen, det är en djävla röra och inte blir det bättre av att elsparkcyklar kör in i denna röra, jag antar att det ska vara fotgängarna som styr, men det veti fan. Jag ogillar. Man ska separera cyklister och fotgängare".
Precis så där tycker jag också om Slussen. Jag älskar att bo på Södermalm, men hatar stöket och trängseln vid Slussen när jag ska ta mig till mitt jobb i Nacka varje dag.
"Man bygger skyskrapa vid min första skola, Maria Folkskola". (skrivet 24/9 2020)
Ja den skyskrapan är färdigbyggd nu. Jag var skeptisk till en skyskrapa där, men nu när den är färdig tycker jag att den är rätt ok. Under vissa perioder har det byggts så otroligt fula hus, men det där huset ser riktigt kul ut. Eller så har jag helt enkelt bara vant mig.
Och här ett utdrag från 29/10 2020:
"Vaknar 05.
Min inre klocka har inte gått över till vintertid än
Försökte givetvis somna om, men det är för många tankar från de här tre dagarna, och dagarna innan, som harvar på i skallen
Så det fick bli kaffe och lite stök för tidigare avfärd än tänkt
Just det här: att komma från mitt ensamliv på gården, in till huvudstadens röra och myckenhet, sen hotellet, bara det konstigt, sen in på ett tomt Cirkus, förutom då alltså crew, band, plötsligt bli 'arbetsledare' i den situationen, det är för mej rätt så omruskande
Jag gör så gott jag kan
Jag har idéer
Jag har ju en låtlista
Jag kan få det gjort som jag har förutsatt mej
Jag gör ändringar, det är kreativt
Och nu alltså med SvT:s kameraman på plats hela tiden och igår Jankells team
Jag ger mej betyget 3,5 av 5 möjliga i hur jag betett mej och klarat av det hela
Men inte mer
5 vill jag ge mej, men det går inte
Jag snackar för mycket skit, touretten står på lut hela tiden
Jag säjer dumheter
Jag är helt enkelt stressad
Det är okej, situationen är ju stressande, bara jag kunde hålla klaffen mer
Men vi gappar ju allihop, men det känns som att jag är huvudgapparen
Märkvärdigt att ha hamnat i detta att vara artist, bandleader, låtskrivaren
Men å andra sidan: vem är gjord för nåt sånt? Troligen dom sämst gjorda för nåt sånt är dom som har störst anledning att försöka bli Väldiga, i centrum
Såna här processer river upp så mycket som mestadels bara ligger där
Man undrar mycket över vem fan man är egentligen och hur man blivit som man blivit
Fick ett utbrott på scenen igår i den där bisarra stämningen av stort tyst rum med folk därborta nånstans i mörkret
Som om ett monster kom ut
Jag ska inte vara så taskig mot mej själv
Jag fick ju det hela gjort, somt av det blev fint, rentav delikat"
Det där var en berörande text. Mitt i den konstiga världen vi fick under pandemin skulle UL plötsligt kastas ut i en stressig och märklig miljö, där han är kassako för ett jätteteam av människor. På nolltid skulle han från lugnet på gården in i stressen och leverera utan att ha en publik framför sig, men han visste att allt han gjorde skulle bli uppmärksammat och bedömt. Hur många artister tycker att det är kul att spela utan publik? Hur känns det då när man vet att man är känd och omskriven, och där minsta miss kan ge stora rubriker.
Här tyckte jag verkligen synd om UL. Den typen av uppdrag kan inte göra något annat än stjäla energi.
De här avsnitten var som sagt första halvan av boken.
Jag tycker fortfarande om UL:s flödande tankar, som gör att man upptäcker att sidorna bara rinner iväg. Men jag saknar de fina naturskildringarna. Det handlar ofta om "N", och jag förstår att det känns fint att få uppleva kärlek och glädje igen, men det är som om lite av de målande naturbeskrivingarna och träffsäkra reflektioner över händelser i närheten och i stora världen har gått förlorade i den här boken. Jag har alltid uppskattat den ocensurerade ilskan mot personer som beter sig illa, eller den bittra humorn i olika sammanhang, men jag saknar det lite i den här boken.
Jag ska givetvis läsa vidare i boken, och ska även läsa Vardagar 7, och jag räknar med att köpa aven Vardagar 8 och 9.
Ska försöka reflektera över texterna lite oftare, inte vänta nästan 400 sidor innan det kommer några tankar från min sida.
